fredag 20 augusti 2010

I natt så drömde jag....

....att jag jobbade i frullen på Scandic CH här i stan.
-Jaha, hur gick det då?, undrade sambon
-Jo vars. Jobbet gick bra men det var väldigt snurrigt sa jag och började berätta.
Själva jobbet med frukosten gick bra men det var när jag började undra och fråga mig runt vem som var chef så var det ingen som visste.
-Jamen, köksmästaren då, undrade jag.
-Nä men han håller på med något EU projekt med ekologisk mat så han har inte tid.
Nähä, varför jobbar han då här som köksmästare, tänkte jag.
Fortsatte och luska lite i det och det visade sig att ingen visste vem som hade hand om frukosten men alla var måna om oss. Hjälpte gärna till och brydde sig väldigt mycket om oss.
En tjej som fick höra att jag hade vana med att skriva ett schema kom och frågade mig om råd och hur hon skulle göra.
Hur gjorde de innan då, funderade jag. Innan jag hade satt min fot där?
Sen när jag skulle gå in i köket visade sig att det var fullt med vatten på golvet för något stod å läckte och då inser jag att jag har inga skor på fötterna.
Där står jag i knälång kjol och nylonstrumpbyxor och har inga skor.
- När försvann de och var är de????
Och helt plöstligt kommer nästan hela hotellet inspringande och ska hjälpa mig hitta mina skor för jag kan ju inte vara utan skor på det blöta golvet. Nej, nej, det går inte.
Hittar mina skor efter en snabb blick bakom en disk, hrm!? och sen var det dax att vakna.
- Du å dina drömmar säger sambon å skrattar å kliver upp.
Denna dröm får mig att börja grunna lite. Jag i knälång kjol och nylonstrumpor, NO WAY! Kommer aldrig att hända. Och skor, det är viktigt. Man måste ha vettiga skor när man jobbar. Måste nog köpa nya.....
Och de verkar vara snälla på Hotellet CH, sist jag jobbade där var de det iaf.
Men jag kan ju börja med att skriva en ansökan och lämna in den kanske, så jag får något jobb, kanske.....

2 kommentarer:

  1. ha ha haaa! Det är som en roman ju. Nåväl, jag vill nog påstå att det är en typisk stressdröm, såna om restaurangbranschen har jag haft många. och fortfarande poppar de upp; hur jag inte hittar bordet jag ska till, hur personalen bara försvinner och bara jag är kvar, och så vidare.

    SvaraRadera
  2. Ja det där känner man ju igen

    SvaraRadera